Lekledare, god mat och personbästa
Vi har haft mycket för oss de senaste dagarna. Min gudson kom hit och var med oss lite mer än ett dygn, mellan lördag och söndag. Vi hann med att kika på lite bilar som var här uppe på utställning. Det var lite extra roligt eftersom han spelat ett TV-spel med just sådana "raggarbilar", vilket han tyckte var väldigt coolt. Vi blåste massor av såpbubblor och gungade. När vi var ute på en morgonpromenad blev gudsonen Lucas så sugen på att kika på stridsflygplanet, helikoptern och lastbilarna borta på motormuséet. Så vi gick dit!
Vi hann även med en sväng ut till Vännfors på hembygsdagen med Vännforsdraget. Även där fick Lucas kika på fordon. Traktorer av olika slag. Som körde! Mmm, jo det tyckte han var som häftigt. Vi var nog rätt snälla och roliga i hans ögon. Fram tills dess vi frågade om han ville rida ponny. Det var nämligen inte coolt.
Efter att han åkt hem har Mateo hunnit få sig ett bad. Det är alltid så roligt då han ska bada. Lyckan i ögonen när han plaskar och verkligen upptäcker vattnet är oslagbar. När vi är klara brukar man kunna tycka sig honom fråga det att; "Vad sa du mamma, ville du bada eller vad säger du?"
Vi åt i alla fall tortillas till middag på söndag kväll. Vi körde lite på samma tema för måndagens lunch, då vi gjorde äggröra med tortillaingredienserna som var kvar och la detta i bröden. Väldigt gott.
Till middag gjorde Lukas hans goda fiskburgare. En färs på norgetorsken vi har lyxen att ha i frysen. Till burgaren hade vi friscobröd, grönsaker och pommes.
Jag och Mateo hann ju med att möta upp en vän och kollega, Jenny och hennes trevliga vän Linnea (?) på cafét igår. Blev en kaffe och kaka för min del. Plötsligt cyklade Ingela förbi också och vi hann boka in ett löppass för kvällen. Det var ju så länge sedan, nu när hon mest bara bott i Norge här under sommaren.
Vi började vår runda med inte allt för höga ambitioner. Jag hade GPS klockan och kunde därför hela tiden säga hur långt vi klarat. Helt plötsligt hade vi trots allt slagit ett av våra rekord. Vi var då så nära milen att vi började känna hur lockande det var att försöka klara det. Sagt och gjort. Vi la ifrån oss all stress och press - då vi ju som sagt redan slagit vårt rekord. När det var 1 km kvar kom det dock tillbaka en aning. Då var det bara tjurskallen som jobbade, som Ingela uttryckte sig. Jo, nu började det kännas viktigt att få klara den där förblojjade milen. Hade vi klarat 9 km vore det väl ändå självaste tusan om vi inte skulle klara 1 km till. Och jo. Vi gjorde det. Vi klarade milen. Heeeelt fantastiskt. I fantastisk kvällssol med en fantastisk Ingela. Helt underbart :)
Vi hann även med en sväng ut till Vännfors på hembygsdagen med Vännforsdraget. Även där fick Lucas kika på fordon. Traktorer av olika slag. Som körde! Mmm, jo det tyckte han var som häftigt. Vi var nog rätt snälla och roliga i hans ögon. Fram tills dess vi frågade om han ville rida ponny. Det var nämligen inte coolt.
Efter att han åkt hem har Mateo hunnit få sig ett bad. Det är alltid så roligt då han ska bada. Lyckan i ögonen när han plaskar och verkligen upptäcker vattnet är oslagbar. När vi är klara brukar man kunna tycka sig honom fråga det att; "Vad sa du mamma, ville du bada eller vad säger du?"
Vi åt i alla fall tortillas till middag på söndag kväll. Vi körde lite på samma tema för måndagens lunch, då vi gjorde äggröra med tortillaingredienserna som var kvar och la detta i bröden. Väldigt gott.
Till middag gjorde Lukas hans goda fiskburgare. En färs på norgetorsken vi har lyxen att ha i frysen. Till burgaren hade vi friscobröd, grönsaker och pommes.
Jag och Mateo hann ju med att möta upp en vän och kollega, Jenny och hennes trevliga vän Linnea (?) på cafét igår. Blev en kaffe och kaka för min del. Plötsligt cyklade Ingela förbi också och vi hann boka in ett löppass för kvällen. Det var ju så länge sedan, nu när hon mest bara bott i Norge här under sommaren.
Vi började vår runda med inte allt för höga ambitioner. Jag hade GPS klockan och kunde därför hela tiden säga hur långt vi klarat. Helt plötsligt hade vi trots allt slagit ett av våra rekord. Vi var då så nära milen att vi började känna hur lockande det var att försöka klara det. Sagt och gjort. Vi la ifrån oss all stress och press - då vi ju som sagt redan slagit vårt rekord. När det var 1 km kvar kom det dock tillbaka en aning. Då var det bara tjurskallen som jobbade, som Ingela uttryckte sig. Jo, nu började det kännas viktigt att få klara den där förblojjade milen. Hade vi klarat 9 km vore det väl ändå självaste tusan om vi inte skulle klara 1 km till. Och jo. Vi gjorde det. Vi klarade milen. Heeeelt fantastiskt. I fantastisk kvällssol med en fantastisk Ingela. Helt underbart :)
Kommentarer
Postat av: Lina
Den första milen är fantastisk! Grattis! Och vad kul att ha någon att dela det med :)
Trackback
