Up and down.
Blev en sån där halvjobbig natt igen. Mardrömmar, ont i fogarna och sedan hemskt trångt i magen min. Varje gång jag kliver upp så där på natten - sneglar jag ner i spjälsängen som står vid sidan av vår säng. Ännu är den tom. Jag kan inte förklara hur mycket jag längtar efter att kliva upp på grund av den som ska ligga där. Visst, graviditeten i sig är ju tämligen nödvändig för att få en liten människa att lägga där i spjälsängen. Givet vis. Är bara det att jag börjar bli less, helt enkelt. Jag är ganska säker på att det hade känts en aningen lättare om jag inte varit hemma i 4 månader redan. Om jag kunnat hålla igång kroppen fram tills dess att magen i sig kom i vägen, såå hade jag givet vis varit less ändå... MEN... Inte på samma sätt när jag nu står här med facit i handen.
Illamåendet tycks ha börjat om nu också när det är ett tryck på alla organ i hela kroppen och hormonnivåerna ändrar sig. Det är slutspurten nu och jag/vi ska nog fixa även den, när vi nu fixat allt hittils. Det är bara så mycket.
Jag ska i alla fall på akupunkturen i dag och ska fundera riktigt ordentligt om det är någonting jag behöver passa på att fråga barnmorskan där på specialistmödravården. Grymt skönt egentligen att jag fått vara där 1-2 gånger i veckan, när det nu är lite svårt att komma fram till bm här i kommunen. Minns inte om jag skrev det i förra inlägget, att vår inbokade föräldrautbildning på ons och tor blev inställd eftersom bm är sjuk. Sånt man inte kan göra så mycket åt då det inte finns mer folk än det gör. Det känns bara så synd att det ska behöva påverka oss.
Jag är full av känslor just nu kan jag tala om. Det är helt sanslöst att se någonting som är det minsta känslosamt på tv eller att prata om sådant som rör mig. Tårarna är aldrig särskilt långt bort. Tankarna är många inför allt det här nya. Jag har ont, mår illa, är så galet uttråkad av att bara gå hemma utan att göra någonting. Tur man inte är gravid längre tid än vi människor faktiskt är. För snart räcker det faktiskt. Samtidigt är jag ju fullt medveten om att det är så här många känner sig, inte minst i slutet av graviditeten. Låt det bara vara min tur, så är det ju trots allt snart över.
Tack på förhand.
Illamåendet tycks ha börjat om nu också när det är ett tryck på alla organ i hela kroppen och hormonnivåerna ändrar sig. Det är slutspurten nu och jag/vi ska nog fixa även den, när vi nu fixat allt hittils. Det är bara så mycket.
Jag ska i alla fall på akupunkturen i dag och ska fundera riktigt ordentligt om det är någonting jag behöver passa på att fråga barnmorskan där på specialistmödravården. Grymt skönt egentligen att jag fått vara där 1-2 gånger i veckan, när det nu är lite svårt att komma fram till bm här i kommunen. Minns inte om jag skrev det i förra inlägget, att vår inbokade föräldrautbildning på ons och tor blev inställd eftersom bm är sjuk. Sånt man inte kan göra så mycket åt då det inte finns mer folk än det gör. Det känns bara så synd att det ska behöva påverka oss.
Jag är full av känslor just nu kan jag tala om. Det är helt sanslöst att se någonting som är det minsta känslosamt på tv eller att prata om sådant som rör mig. Tårarna är aldrig särskilt långt bort. Tankarna är många inför allt det här nya. Jag har ont, mår illa, är så galet uttråkad av att bara gå hemma utan att göra någonting. Tur man inte är gravid längre tid än vi människor faktiskt är. För snart räcker det faktiskt. Samtidigt är jag ju fullt medveten om att det är så här många känner sig, inte minst i slutet av graviditeten. Låt det bara vara min tur, så är det ju trots allt snart över.
Tack på förhand.
Kommentarer
Trackback
