Makalöst
Idag är vädret inte ok. Mer eller mindre snöstorm... Faktiskt.
Trots det var jag väldigt bestämt med att jag skulle iväg på löpträningen.
Jag är egentligen väldigt nöjd bara över att jag faktiskt gjorde det. Men ska man vara lite kritisk önskar jag att jag orkat lika länge som resten av gruppen. När vi så lämpligt sprang förbi avtagsvägen upp mot där vi bor, samtidigt som jag kände mig helt slut, så avbröt jag och gick hem. Jag hade ju kunnat sitta hemma under den där tiden också... Så jag är väldigt nöjd. Dessutom körde jag både promenad, gym och löpband igår. Som en stor helhet har jag därför gjort det alldeles tillräckligt enligt mig. Man ska inte sätta så höga krav :)
Fram tills för ett par-tre år sedan var jag helt inställd på att löpning inte var för mig. Jag var övetygad om att min kropp inte var konstruerad för en den träningsformen och hade dessutom till och med börjat acceptera det. Att jag kunde gymma kändes tillräckligt. Löpning var inte för mig, helt enkelt. Det tills dess jag helt plötsligt sprang ganska långa pass på löpband. Jag hade precis lyckats börja springa lite lagom långt utomhus när jag blev gravid och ofärdig :P Nu så här ett år efteråt har jag just precis kommit igång lite igen. Att komma igång är inte tvärgjort för mig. Det tar tid, men måste väl också få göra det. Jag springer inte snabbt och jag springer heller inte långt ännu, men det spelar ingen roll. Jag är bara glad över att jag blivit motbevisad. Jag KAN springa. Min kropp är inte felkonstruerad :P Jag behövde bara ta det i små-små etapper utan att stressa. Snart är jag ikapp min form innan graviditeten och trots att jag jämfört med andra inte gör lika fina resultat relaterat till distans och tid, ser jag stora framsteg för min egen del. Bara för mig. Jag tävlar bara med mig själv nu för tiden och det är en väldigt skön känsla.
Trots det var jag väldigt bestämt med att jag skulle iväg på löpträningen.
Jag är egentligen väldigt nöjd bara över att jag faktiskt gjorde det. Men ska man vara lite kritisk önskar jag att jag orkat lika länge som resten av gruppen. När vi så lämpligt sprang förbi avtagsvägen upp mot där vi bor, samtidigt som jag kände mig helt slut, så avbröt jag och gick hem. Jag hade ju kunnat sitta hemma under den där tiden också... Så jag är väldigt nöjd. Dessutom körde jag både promenad, gym och löpband igår. Som en stor helhet har jag därför gjort det alldeles tillräckligt enligt mig. Man ska inte sätta så höga krav :)
Fram tills för ett par-tre år sedan var jag helt inställd på att löpning inte var för mig. Jag var övetygad om att min kropp inte var konstruerad för en den träningsformen och hade dessutom till och med börjat acceptera det. Att jag kunde gymma kändes tillräckligt. Löpning var inte för mig, helt enkelt. Det tills dess jag helt plötsligt sprang ganska långa pass på löpband. Jag hade precis lyckats börja springa lite lagom långt utomhus när jag blev gravid och ofärdig :P Nu så här ett år efteråt har jag just precis kommit igång lite igen. Att komma igång är inte tvärgjort för mig. Det tar tid, men måste väl också få göra det. Jag springer inte snabbt och jag springer heller inte långt ännu, men det spelar ingen roll. Jag är bara glad över att jag blivit motbevisad. Jag KAN springa. Min kropp är inte felkonstruerad :P Jag behövde bara ta det i små-små etapper utan att stressa. Snart är jag ikapp min form innan graviditeten och trots att jag jämfört med andra inte gör lika fina resultat relaterat till distans och tid, ser jag stora framsteg för min egen del. Bara för mig. Jag tävlar bara med mig själv nu för tiden och det är en väldigt skön känsla.
Kommentarer
Trackback
