Da'n efter...
I dag är det dagen efter den här dagen som jag sett fram emot under sedan i vintras. Det var skönare med ett specifikt datum att rikta sig mot. Nu när vi går över, som man ju ofta gör, blev det ganska ORDENTLIGT spännande.
Bebisen kommer när H*n känner sig redo och det kan vara precis när som helst. I dag, till helgen, nästa vecka, eller så kanske vi måste bli igångsatta veckan efter det. Man vet aldrig. Och det är lite jobbigt.
I går tog jag mig faktiskt en liten promenad. Dels för att överraska kroppen med mer aktivitet än den är van vid. Men alltså, det var inte största anledningen. Jag ville verkligen ha luft. Höstluft. Jag tycker verkligen att hösten är så otroligt fin. Förra året låg jag hemma sjuk under de allra finaste höstveckorna och jag kände inte för en favorit i repris. Men, så blir jag ju inte fit for fight bara för att jag vill kika lite höstlöv och grejer. Nog fick jag kämpa lite. Jag höll tid på klockan för att veta hur länge jag klarade och så där. När det började göra ont hade jag gått i 5 minuter. Då kändes det verkligen tragiskt. Men, jag fortsatte och hade i slutänden tagit mig en promena dpå 13 minuter. Jag har ju rört mig i längre stunder än så vissa dagar då vi varit i väg på diverse äventyr. Men, det här var faktiskt min första riktiga "längre" promenad. Resten av kvällen och natten fick jag sammandragningar så fort jag rörde på mig, i princip. Tror det får bli en sån där liten promenad i kväll också när Lukas är hemma ;)
Jag ställde just in en plåt med fläskpannkaka i ugnen. Gott och väldigt smidigt.
Jag har hunnit posta två viktiga brev i dag i alla fall. Dessutom haft lunchbesök av Josefin, precis som i går. Sedan bar det av hem till mamma och pappa för att pyssla om lillasyster lite en stund. Nu innan jag började med maten tog jag mig en topplur i soffan. Det behövdes verkligen. Är som trött och otymplig. Ont hur jag än sitter, ligger eller står. Jag fick mig ett mindre vredesutbrott i går kväll då jag inte kunde hitta ett bra sätt att lägga värmekudden under mig och kastade i väg den i ren protest. Lyckligtvis skrämde det inte Lukas. Jag fick min benmassage ändå.
Nu har mannen kommit sig hem så jag ska stänga ner här. Jag vill verkligen inte gå över så mycket i den här graviditeten. Det gör tillräckligt ont som det gör. Däremot blir väl kroppen mer redo att föda ju längre den får vänta. Så, helt åt skogen är det ju inte att vänta förstås. Jag bara hoppas att det går snabbt.
Bebisen kommer när H*n känner sig redo och det kan vara precis när som helst. I dag, till helgen, nästa vecka, eller så kanske vi måste bli igångsatta veckan efter det. Man vet aldrig. Och det är lite jobbigt.
I går tog jag mig faktiskt en liten promenad. Dels för att överraska kroppen med mer aktivitet än den är van vid. Men alltså, det var inte största anledningen. Jag ville verkligen ha luft. Höstluft. Jag tycker verkligen att hösten är så otroligt fin. Förra året låg jag hemma sjuk under de allra finaste höstveckorna och jag kände inte för en favorit i repris. Men, så blir jag ju inte fit for fight bara för att jag vill kika lite höstlöv och grejer. Nog fick jag kämpa lite. Jag höll tid på klockan för att veta hur länge jag klarade och så där. När det började göra ont hade jag gått i 5 minuter. Då kändes det verkligen tragiskt. Men, jag fortsatte och hade i slutänden tagit mig en promena dpå 13 minuter. Jag har ju rört mig i längre stunder än så vissa dagar då vi varit i väg på diverse äventyr. Men, det här var faktiskt min första riktiga "längre" promenad. Resten av kvällen och natten fick jag sammandragningar så fort jag rörde på mig, i princip. Tror det får bli en sån där liten promenad i kväll också när Lukas är hemma ;)
Jag ställde just in en plåt med fläskpannkaka i ugnen. Gott och väldigt smidigt.
Jag har hunnit posta två viktiga brev i dag i alla fall. Dessutom haft lunchbesök av Josefin, precis som i går. Sedan bar det av hem till mamma och pappa för att pyssla om lillasyster lite en stund. Nu innan jag började med maten tog jag mig en topplur i soffan. Det behövdes verkligen. Är som trött och otymplig. Ont hur jag än sitter, ligger eller står. Jag fick mig ett mindre vredesutbrott i går kväll då jag inte kunde hitta ett bra sätt att lägga värmekudden under mig och kastade i väg den i ren protest. Lyckligtvis skrämde det inte Lukas. Jag fick min benmassage ändå.
Nu har mannen kommit sig hem så jag ska stänga ner här. Jag vill verkligen inte gå över så mycket i den här graviditeten. Det gör tillräckligt ont som det gör. Däremot blir väl kroppen mer redo att föda ju längre den får vänta. Så, helt åt skogen är det ju inte att vänta förstås. Jag bara hoppas att det går snabbt.
Kommentarer
Trackback
