Back on track
Oj, oj, oj. Jag är väldigt glad att jag morskade till mig i dag.
Jag klädde på Mateo och packade ner honom i vagnen. Han, precis som många andra barn, grät under tiden som jag klädde honom - men somnade så fort jag lagt honom i vagnen. Tyvärr han jag knappt utanför gatan innan han blev ledsen igen. Det här kändes ju ganska jobbigt. Att grannar gick förbi och såg mig - oförmögen att kunna trösta mitt eget barn. ÅH vad jag avskyr att känna så. Men... Det gjorde jag. Han blev lugnare om jag tog upp honom i alla fall. Plötsligt hörde jag hur det bubblade till bak i rumpan på pojkstackarn. Jag som börjat bli nervös över om hans mage stannat av fick aktivitet med besked, så att säga. Vi fick gå hem för att byta helt enkelt.
Försök nummer två hann vi i alla fall gå en bit innan han blev ledsen igen. När han började gråta igen visste jag rent inte vad jag skulle göra. Han slutade inte om jag tog upp honom. Han luktade inte bajs och han hade ätit väääldigt ordentligt innan vi gick ut. Så. Jahapp. Vad skulle jag göra? Jag vände om och började gå hemåt. Igen. Mateo grät otröstligt i vagnen trots alla mina försök med napp, att lyfta upp honom och att gunga på vagnen. Den här gången började mitt självförtroende dala i en rasande hastighet och i lika hög hastighet började jag gå hemåt. Precis lagom till att jag befann mig lägligt till att antingen gå hem eller fortsätta bortåt en annan väg - lugnade han ner sig och somnade.
Jag tänkte på hur värdelös hela dagen skulle kännas om jag hade gått hem efter en sådan nedgång. Jag tänkte också på hur mycket han trots allt trivs i vagnen och hur bra han brukar sova. Jag gick en liten bit till för att se om han skulle vakna. Till slut tog jag mod till mig och fortsatte min promenad i den riktning jag från början tänkt mig. Efter en sväng på affären för att köpa med mig en Loka och en liten kik in på jobbet - fortsatte jag min promenad som slutade på 1 timme och 50 minuter. Det känns helt fantastiskt att kunna röra sig så mycket. Bitvis hade jag ett riktigt raskt tempo. Otroligt härligt! Tyvärr fick jag lite ont efteråt. Jag gick strax över en timme i går också. Frågan är om det blivit lite mycket. Skönt att vara igång i alla fall. I´m back on track.
Nu har jag ätit lite mellis i alla fall. Keso med rostade sojabönor. Sojabönor är verkligen supergott och ett riktigt bra alternativ i stället för nötter, till mig som allergiker.
Nä, vet ni vad. Nu tror jag faktiskt lillpjasen här vid min sida börjar göra sig redo för att vakna. Blir ett blöjbyte innan matdags också har jag hört... Jag ska ta tag i middagsplanerna också, vilket jag inte har någon. Får börja med att skaffa en, så kan jag börja bolla med maten mellan amning och blöjbyte. Får se vad som hinns med helt enkelt. Blir nog någon ganska snabb maträtt i dag så det tåls att skjutas på ett tag.
Jag klädde på Mateo och packade ner honom i vagnen. Han, precis som många andra barn, grät under tiden som jag klädde honom - men somnade så fort jag lagt honom i vagnen. Tyvärr han jag knappt utanför gatan innan han blev ledsen igen. Det här kändes ju ganska jobbigt. Att grannar gick förbi och såg mig - oförmögen att kunna trösta mitt eget barn. ÅH vad jag avskyr att känna så. Men... Det gjorde jag. Han blev lugnare om jag tog upp honom i alla fall. Plötsligt hörde jag hur det bubblade till bak i rumpan på pojkstackarn. Jag som börjat bli nervös över om hans mage stannat av fick aktivitet med besked, så att säga. Vi fick gå hem för att byta helt enkelt.
Försök nummer två hann vi i alla fall gå en bit innan han blev ledsen igen. När han började gråta igen visste jag rent inte vad jag skulle göra. Han slutade inte om jag tog upp honom. Han luktade inte bajs och han hade ätit väääldigt ordentligt innan vi gick ut. Så. Jahapp. Vad skulle jag göra? Jag vände om och började gå hemåt. Igen. Mateo grät otröstligt i vagnen trots alla mina försök med napp, att lyfta upp honom och att gunga på vagnen. Den här gången började mitt självförtroende dala i en rasande hastighet och i lika hög hastighet började jag gå hemåt. Precis lagom till att jag befann mig lägligt till att antingen gå hem eller fortsätta bortåt en annan väg - lugnade han ner sig och somnade.
Jag tänkte på hur värdelös hela dagen skulle kännas om jag hade gått hem efter en sådan nedgång. Jag tänkte också på hur mycket han trots allt trivs i vagnen och hur bra han brukar sova. Jag gick en liten bit till för att se om han skulle vakna. Till slut tog jag mod till mig och fortsatte min promenad i den riktning jag från början tänkt mig. Efter en sväng på affären för att köpa med mig en Loka och en liten kik in på jobbet - fortsatte jag min promenad som slutade på 1 timme och 50 minuter. Det känns helt fantastiskt att kunna röra sig så mycket. Bitvis hade jag ett riktigt raskt tempo. Otroligt härligt! Tyvärr fick jag lite ont efteråt. Jag gick strax över en timme i går också. Frågan är om det blivit lite mycket. Skönt att vara igång i alla fall. I´m back on track.
Nu har jag ätit lite mellis i alla fall. Keso med rostade sojabönor. Sojabönor är verkligen supergott och ett riktigt bra alternativ i stället för nötter, till mig som allergiker.
Nä, vet ni vad. Nu tror jag faktiskt lillpjasen här vid min sida börjar göra sig redo för att vakna. Blir ett blöjbyte innan matdags också har jag hört... Jag ska ta tag i middagsplanerna också, vilket jag inte har någon. Får börja med att skaffa en, så kan jag börja bolla med maten mellan amning och blöjbyte. Får se vad som hinns med helt enkelt. Blir nog någon ganska snabb maträtt i dag så det tåls att skjutas på ett tag.
Kommentarer
Trackback
