VARNING! Ett riktigt gnäll-inlägg
Jag kommer börja med att gnälla av mig lite, för att sedan komma med det positiva. Ha i åtanke att det är en gravid kvinna som yttrar sig här. Kan du inte det - mja, då får du nog sluta läsa redan nu. Jag kan också passa på att berätta att det här är en blogg skriven av -och om mig. Tycker du inte om att läsa om mig... Ja... Då gör du inte det helt enkelt.
Det är superhärligt med värme. Absolut! Men alltså... Nä, inte nu. Jag var inte införstådd i hur mycket varmare man känner sig som gravid, mot för i vanliga fall. När jag nu dessutom stapplar runt på kryckorna så.. Ja. Det är bara så........ Besvärligt! :P För att gnälla lite lagom. Det är varmt och gör ont att gå runt hemma för att ens hitta någonting att ha på sig. Det är varmt och gör ont att byta plagg efter plagg då de ett efter ett inte passar. Det är inte utan att jag blir lite förskräckt då jag iser att jag dessutom inte vuxit klart än. Just att jag växer är ju inte största problemet. Bring it on bara. Men, vad i hela friden ska jag ha på mig?? Jag kommer ju bli ruinerad.
Jaaadå. Just nu skulle jag kunna gnälla rätt mycket och ja, jag skulle också önska att jag faktiskt får göra det, utan att någon tycker att; "ja men du är ju faktiskt gravid. Vad hade du väntat dig?". För nä. Jag måste ärligt säga att jag inte hade väntat mig att få foglossningar från vecka 8 och att sedan bli sjukskriven från ca vecka 19 i min graviditet. Jag ber om ursäkt, men nej... Det hade jag inte tänkt mig och det gör mig fruktansvärt frustrerad. Jag har ett hus med tillhörande trädgård och trädgårdsland, som jag knappt kan påta i eftersom jag har ont. Jag kan i princip inte ta mig någon stans utan bil. Om bilen inte är hemma, får jag vara hemma. Helt enkelt.
Jag kan inte sitta upp för länge. Inte stå upp för länge och har väligt svårt att hitta liggställningar då jag ska sova.
Jag tappar lusten till det mesta, då jag så sällan får vara igång. En uppgift som att bädda sängen kan bli skjuten på hela dagen. Antingen på grund av smärta, eller för att jag helt enkelt inte har motivation till att ta tag i någonting. Det är verkligen inte roligt, att se hur Lukas får göra i princip allt. För att jag inte kan. Jag vill kunna jobba. Tjäna pengar. Livet är inte gratis. Speciellt inte med ett hus och en bebis på väg. Jag tjänar väl tillräckligt lite som undersköterska kan man ju tycka. Sjukpenningen är 80% av det. Underbart... Men det jobbigaste av allt. Vet du vad det är? ... Att man känner att det inte är helt okey att vara på dåligt humör. Att jag måste vara glad hela tiden, eftersom jag är gravid och ska få ett barn i slutänden.
Helt lätt är det inte. Jag trodde inte det skulle vara lätt att vara gravid. Däremot trodde jag inte att jag skulle bli så här... Nä, det gjorde jag inte. Helt enkelt. Ja, som sagt. Nu ska jag gå och lägga mig i soffan en stund innan jag fortsätter med det här. Jag var tvungen att sätta datorn på laddning vid datorbordet. Gör ont i kroppen nu.
För att gå över till den mer positiva sidan då...
Graviditetsvecka 28 (Från tidsskriften Amelias "Vänta barn. Så utvecklas din bebis - vecka för vecka")
"Skulle barnet födas nu har det goda chanser att överleva. Det väger ca 1,1 kg och totala längden är ca 35 cm. Kroppen lagrar snabbt underhudsfett och börjar bli riktigt knubbig. Håret på huvudet börjar bli långt och ögonfransarna har växt ut. Hjärnan börjar växa och får sina karakteristiska veck på ytan."
Jag vill inte vara den som avskräcker andra från att bli gravida. Det är en fantastisk resa vi gör, jag och Lukas. Tillsammans. Det är otroligt spännande hur magen växer och hur jag nästan varje dag får uppleva någonting nytt. Det är mysigt att känna hur det lilla livet rör sig inne i magen och att se sparkarna utanpå kläderna. Där inne, växer ett liv som jag och den personen som står mig allra närmast, har skapat tillsammans. Tänk hur fantastiskt det är att allting fungerar. Dels vilket lotteri det är bara att bli gravid. Sedan hur man exempelvis kan läsa att det här händer med fostret redan i graviditetsvecka 6:
"Längd: 4 mm. Barnet har huvud, bål och ett anlag till hjärna. Små armknoppar sticker ut på sidorna. Ögon och öronanlagen syns och hela embryot är knappt en halv cm långt. Den här veckan, 22 dagar efter befruktningen, slår hjärtat sina första slag! Hjärtats tickande kan redan nu ses med ultraljud."
Det är helt fantastiskt. Det är bara så.
Vad som också är ganska fantastiskt, är att jag trots allt, kan se någon slags mening med att gå hemma. Sjukskriven. Om det är någonting jag får, så är det i alla fall tid. Det är nog få - som legat så många timmar och bara känt på magen. Pratat med magen. Sett förändringar på den. Legat och bara väntat på de där sparkarna. Jag får tid till att vila. Att vara nedvarvad. Lugn. Avslappnad. För jag kan ingenting annat. Om jag hade mått som innan graviditeten, hade jag förmodligen kört på mer eller mindre som vanligt. Med träning, hushållsarbete, jobb, vänner, familj, åtaganden via vår församling och sedan - förutom allt det, fått tid till att fokusera på vad som händer med min kropp. Kan det vara så, att det här var precis vad jag behövde? Jag tror nästan det.
Jag hade kunnat må superduper bra av att få fortsätta precis som innan också. Jag mår nämligen bra av just jobb, träning, människor och att över huvud taget vara aktiv. Men, nu blev det inte så och jag tvingas hitta positiva sidor av det här. Bara för att må så bra som möjligt. Mår inte jag bra, kommer heller inte Bebis må bra. Jag måste ta tag i mina känslor, finna mig i situationen och bara försöka må så bra som möjligt i det här som jag nu prövas i. Trots att det inte blev precis som jag tänkt mig och att jag stundvis inte vet var jag ska ta vägen med all värk och tristess, så är jag förmodligen gladare än jag varit under hela mitt liv. Jag ska bli mamma. Jag går och bär på det som ska bli vårt barn och jag hoppas på att kunna värdesätta min tid som gravid. Just eftersom det är en sådan fantastisk del av livet. Att skapa ett nytt liv.
Det är superhärligt med värme. Absolut! Men alltså... Nä, inte nu. Jag var inte införstådd i hur mycket varmare man känner sig som gravid, mot för i vanliga fall. När jag nu dessutom stapplar runt på kryckorna så.. Ja. Det är bara så........ Besvärligt! :P För att gnälla lite lagom. Det är varmt och gör ont att gå runt hemma för att ens hitta någonting att ha på sig. Det är varmt och gör ont att byta plagg efter plagg då de ett efter ett inte passar. Det är inte utan att jag blir lite förskräckt då jag iser att jag dessutom inte vuxit klart än. Just att jag växer är ju inte största problemet. Bring it on bara. Men, vad i hela friden ska jag ha på mig?? Jag kommer ju bli ruinerad.
Jaaadå. Just nu skulle jag kunna gnälla rätt mycket och ja, jag skulle också önska att jag faktiskt får göra det, utan att någon tycker att; "ja men du är ju faktiskt gravid. Vad hade du väntat dig?". För nä. Jag måste ärligt säga att jag inte hade väntat mig att få foglossningar från vecka 8 och att sedan bli sjukskriven från ca vecka 19 i min graviditet. Jag ber om ursäkt, men nej... Det hade jag inte tänkt mig och det gör mig fruktansvärt frustrerad. Jag har ett hus med tillhörande trädgård och trädgårdsland, som jag knappt kan påta i eftersom jag har ont. Jag kan i princip inte ta mig någon stans utan bil. Om bilen inte är hemma, får jag vara hemma. Helt enkelt.
Jag kan inte sitta upp för länge. Inte stå upp för länge och har väligt svårt att hitta liggställningar då jag ska sova.
Jag tappar lusten till det mesta, då jag så sällan får vara igång. En uppgift som att bädda sängen kan bli skjuten på hela dagen. Antingen på grund av smärta, eller för att jag helt enkelt inte har motivation till att ta tag i någonting. Det är verkligen inte roligt, att se hur Lukas får göra i princip allt. För att jag inte kan. Jag vill kunna jobba. Tjäna pengar. Livet är inte gratis. Speciellt inte med ett hus och en bebis på väg. Jag tjänar väl tillräckligt lite som undersköterska kan man ju tycka. Sjukpenningen är 80% av det. Underbart... Men det jobbigaste av allt. Vet du vad det är? ... Att man känner att det inte är helt okey att vara på dåligt humör. Att jag måste vara glad hela tiden, eftersom jag är gravid och ska få ett barn i slutänden.
Helt lätt är det inte. Jag trodde inte det skulle vara lätt att vara gravid. Däremot trodde jag inte att jag skulle bli så här... Nä, det gjorde jag inte. Helt enkelt. Ja, som sagt. Nu ska jag gå och lägga mig i soffan en stund innan jag fortsätter med det här. Jag var tvungen att sätta datorn på laddning vid datorbordet. Gör ont i kroppen nu.
För att gå över till den mer positiva sidan då...
Graviditetsvecka 28 (Från tidsskriften Amelias "Vänta barn. Så utvecklas din bebis - vecka för vecka")
"Skulle barnet födas nu har det goda chanser att överleva. Det väger ca 1,1 kg och totala längden är ca 35 cm. Kroppen lagrar snabbt underhudsfett och börjar bli riktigt knubbig. Håret på huvudet börjar bli långt och ögonfransarna har växt ut. Hjärnan börjar växa och får sina karakteristiska veck på ytan."
Jag vill inte vara den som avskräcker andra från att bli gravida. Det är en fantastisk resa vi gör, jag och Lukas. Tillsammans. Det är otroligt spännande hur magen växer och hur jag nästan varje dag får uppleva någonting nytt. Det är mysigt att känna hur det lilla livet rör sig inne i magen och att se sparkarna utanpå kläderna. Där inne, växer ett liv som jag och den personen som står mig allra närmast, har skapat tillsammans. Tänk hur fantastiskt det är att allting fungerar. Dels vilket lotteri det är bara att bli gravid. Sedan hur man exempelvis kan läsa att det här händer med fostret redan i graviditetsvecka 6:
"Längd: 4 mm. Barnet har huvud, bål och ett anlag till hjärna. Små armknoppar sticker ut på sidorna. Ögon och öronanlagen syns och hela embryot är knappt en halv cm långt. Den här veckan, 22 dagar efter befruktningen, slår hjärtat sina första slag! Hjärtats tickande kan redan nu ses med ultraljud."
Det är helt fantastiskt. Det är bara så.
Vad som också är ganska fantastiskt, är att jag trots allt, kan se någon slags mening med att gå hemma. Sjukskriven. Om det är någonting jag får, så är det i alla fall tid. Det är nog få - som legat så många timmar och bara känt på magen. Pratat med magen. Sett förändringar på den. Legat och bara väntat på de där sparkarna. Jag får tid till att vila. Att vara nedvarvad. Lugn. Avslappnad. För jag kan ingenting annat. Om jag hade mått som innan graviditeten, hade jag förmodligen kört på mer eller mindre som vanligt. Med träning, hushållsarbete, jobb, vänner, familj, åtaganden via vår församling och sedan - förutom allt det, fått tid till att fokusera på vad som händer med min kropp. Kan det vara så, att det här var precis vad jag behövde? Jag tror nästan det.
Jag hade kunnat må superduper bra av att få fortsätta precis som innan också. Jag mår nämligen bra av just jobb, träning, människor och att över huvud taget vara aktiv. Men, nu blev det inte så och jag tvingas hitta positiva sidor av det här. Bara för att må så bra som möjligt. Mår inte jag bra, kommer heller inte Bebis må bra. Jag måste ta tag i mina känslor, finna mig i situationen och bara försöka må så bra som möjligt i det här som jag nu prövas i. Trots att det inte blev precis som jag tänkt mig och att jag stundvis inte vet var jag ska ta vägen med all värk och tristess, så är jag förmodligen gladare än jag varit under hela mitt liv. Jag ska bli mamma. Jag går och bär på det som ska bli vårt barn och jag hoppas på att kunna värdesätta min tid som gravid. Just eftersom det är en sådan fantastisk del av livet. Att skapa ett nytt liv.
Kommentarer
Trackback
